När orden bubblar över

Jag är en pratade och skrivande person, och jag tror många gånger att jag har fått en högre kvot av ord än vad människan egentligen borde ha.
Det passar bra när jag jobbar med det jag gör, men i och med att jag i mitt arbete kallsnackar på ett trevligt sätt och skriver saker med utropstecken efter så tar den där trevligheten ibland slut.
Eller den gör ju inte det. Jag fortsätter vara lika trevlig och kallsnackande om egentligen ingenting på fritiden också, och orden fortsätter bubbla över när jag skriver också.

Det är nog bara och leva med, och jag gillar det. Det är ett drag hos mig själv som jag verkligen tycker om. Ord kan jag hantera, och det är skönt att veta.

Jag hittade min dagbok förut när jag kom hem från dagens skidåkning. Ja, jag har faktiskt en riktigt, för även om den här sortens uttömmande är bra, så finns det vissa ord som inte ska finnas på internet. Än. Men där hade jag skrivit en rätt kul grej som jag kan dela med mig av:

"The Good Guy är egentligen farligare, när man tänker efter. Han är den där snälla kompisen som kommer ihåg vad man gillar för godis och när man fyller år och som man umgås med och kollar på film med och fallar för mer och hårdare än för The Bad Guy som säger nåt snällt på fyllan, hånglar upp en och sen dumpar en.
Så, The Good Guy får färre ligg men mer mys, och han måste jobba mer för det. Men sedan faller man också hårdare för honom".

Vilket sammanhang jag skrev detta hör väl inte riktigt hemma här, men som en analytisk teori passar den jävligt bra...

Nu ska jag fortsätta halvligga i soffan i underställ och sjunga med i min Spotifylista. Nästa låt blir Will you love me tomorrow med Dusty Springfield som du kan höra här om du har Spotify.

Ha deee!